Knut Björkenstam berättar om våra musik- och sångtraditioner.
Hälsinge regementes igenkänningssignal
Varje svenskt förband har haft och har en igenkänningssignal. När denna tagits i bruk för vårt eget regemente
är mig obekant. Det troliga är dock att det ägt rum någon gång under 1800-talet. ända in i vår tid har det
komponerats igenkänningssignaler för nyuppsatta förband.
Igenkänningssignaler spelade en stor roll vid stora gemensamma sammandragningar av regementen och kårer.
På så sätt var det lätt att identifiera och hålla samman enheterna. Signalen användes även vid samling kompanivis
i kompanilokalerna, vid gemensam samling av hela förbandet till förbandschefen eller då denne kallade sina underlydande
chefer till sig för ordergivning. Längst har igenkänningssignalen använts som tystnadssignal. Då den ljöd skulle ljusen
i logementen släckas och soldaten påbörja nattens vila.
Vid flera förband har igenkänningssignalen fått ge ton till officerskårens snapsvisa. Så ock vid vårt regemente.
Visan med text av dåvarande löjtnanten vid regementet Torsten Wiklund kom till i maj 1926 i samband med en
kompanichefsmiddag på officersmässen. En av initiativtagarna var dåvarande underlöjtnanten Nils Swedlund, sedermera
rikets överbefälhavare.
Visan kom från början att benämnas "Lansiärvisan" då Nils Swedlund med flera i samband med regementets 300-årsjubileum
i juli 1924 haft till uppgift att förevisa exercis från Gustav II Adolfs dagar då en del soldater var beväpnade med lansar.
Någon gång under 1940- eller 1950-talen kom namnet att ändras till "Subalternvisan" och ordet lansiär kom att ersättas
med subaltern. Inom I 14 S sjungs numera visan med den ursprungliga texten så lydande:
/: Slå i - drick ur!
Slå i - drick ur!
För nu är det helan som går! :/
Ja lansiärerna
skall många supar ha.
Ja, lansiärerna.
Slå i! Pang pang! Drick ur!
Lyssna på igenkänningssignalen.
Regementsmarschen
Då regementets musikkår i början av 1950-talet gjorde ett par grammofoninspelningar med bland annat regementets
marsch var det anmärkningsvärt att marschens egentliga namn och kompositörens namn ej var utsatta på skivetiketten
såsom brukligt var. Att marschen inte är svensk var man överens om. Det var också allt.
I slutet av 1950-talet lyssnade jag en dag på radioprogrammet "Musik under arbetet" som då sändes vardagar
mellan klockan 11.00 och 12.00. Just denna dag slutade programmet med en marsch med för mig mycket bekanta tongångar.
Det var nämligen regementets marsch. Vad som var främmande var det tempo i vilken den spelades, nämligen i den för
kavalleriets travmarscher typiska takten. Efter marschens slut omnämndes skivmärket och den musikkår som gjort
inspelningen. Det var en tysk polismusikkår i Köln. Nu förelåg en chans att få svar på de frågor som alltid varit
förknippade med regementsmarschens tillkomst.
Jag skrev till den tyske musikdirektören i Köln och fick ett vänligt svar. Han beklagade att han inte visste
så mycket om marschen, dess kompositör och tillkomst. Men skam den som ger sig.
Mina vidare efterforskningar ledde till korrespondens med chefen för das Stabsmusikkorps der Bundeswehr,
major Friedrich Deisenroth, i Siegburg utanför Bonn. Denne lyckades komplettera sakuppgifterna bland annat tack
vare att han fick tillgång till noterna. Och plötsligt rätades frågetecknen ut.
Marschen är en travmarsch ur baletten "Der Schutzgeist", komponerad 1845, och heter följaktligen "Marsch in Trabe".
Kompositören heter Hermann Schmidt. Denne föddes den 5 mars 1810 i Berlin och avled den 10 oktober 1846 i samma stad.
Han verkade som dirigent och kompositör i Berlin.
När och varför kom en travmarsch att bli vår regementsmarsch? Troligen har den kommit till vårt land med de tyska musiker
som under 1800-talet kom att verka i våra militära musikkårer. Men varför en travmarsch? Ja, det är det ingen som vet.
Antagen som regementsmarsch blev den någon gång under 1860-talet. De inledande takterna finns inte med i ursprungsversionen.
Marschen ingår i den tyska marschsamlingen "Heeresmarsch III B, 2".
Stockholmsavdelningens marsch Hälsingekamrater
Under våren 2002 fattade ledningen för I 14 S beslut om att på klubbförarens förslag skaffa föreningen en egen marsch
att jämte regementsmarschen spelas vid våra sammankomster.
Uppdraget gick till landets nu främste marschkompositör Ingemar Badman, chef och ledare för Hemvärnets musikkår
Jönköping-Huskvarna. Tre krav ställdes: marschen skall gå att marschera till, igenkänningssignalen skall ingå och
några takter ur regementets marsch skall gå att känna igen.
Söndagen den 1 juni 2003 skedde överlämning av marschen i samband med högvaktsavlösningen på Kungl. Slottet i Stockholm.
Marschen spelades som ett av tre nummer i konserten. Efter ceremonin marscherade musikkåren som var den ovan nämnda,
vad annars, ut och ställde upp på Högvaktsterrrassen. Där talade klubbföraren inför en fulltalig publik och tackade
kompositör och musikkår för en bra marsch respektive en bra uppspelning. Som tack överlämnades föreningens bordsstandar
till kompositören. Denne i sin tur överlämnade partituret till klubbföraren. Marschen har opusnummer 69.
Vi är mycket nöjda med vår marsch Hälsingekamrater. Den spelas vid våra träffar och finns också på repertoaren
vid Flygvapnets hemvärnsmusikkår i Gävle.
Stockholmsavdelningens snapsvisa
För ett par år sedan fick jag en förfrågan av en god vän om mitt regemente har en snapsvisa till tonerna av
regementsmarschen. Jag kunde då svara att så inte var fallet. Däremot finns en snapsvisa som går att sjunga till
regementets igenkänningssignal. "Tänk på vad jag sagt" yttrade då min gode vän som i likhet med mig själv är mycket
intresserad av militär- och marschmusik.
Frågan föll i glömska. Men så i augusti 2006 då min hustru Agneta och jag tillbringade våra sedvanliga två veckor
på Kullabergshalvön i Skåne kom jag en dag att tänka på vad min gode vän sagt och tyckt. Så under våra vandringar i
det fagra skånska landskapet kom en ny snapsvisa att formas i mitt huvud och det till tonerna av trion i regementets
marsch. Här är resultatet:
I 14 S, vi tycker helan den är bra.
Den är så god att ta '
Men inte varje da '.
Vi gör som förr man gjorde uppå Moheds mäss.
Vi säger SKÅL! och helan tager med finess.