Finska fjärrpatruller under andra världskriget
Fjärrpatrullerna
De finska krigsförbanden hade spaningspatruller på såväl kompani- som bataljonsnivå.
Men de finska fjärrpatrullerna lydde under högkvarteret. Deras uppgifter var spaning, viss signalspaning och sabotage.
De kunde operera upp till 30 mil bakom fiendens linjer.
Fjärrpatrullerna omfattade ofta 10 till 20 man som hade rekryterats särskilt för de ofta mycket krävande uppdragen i snö och sträng kyla. I regel fick de medföra all den utrustning de behövde under uppdraget, även om flyg användes ibland sommartid för personaltransporter och för att få ut förnödenheter till patrullerna.
Patrullkarlarna rekryterades ofta i de finsk-ryska gränstrakterna, människor som var vana vid att vistas i skog och mark och som kunde ta vara på sig själva även under tuffa förhållanden. De skulle även vara i god form fysiskt och psykiskt. I varje patrull skulle minst en soldat kunna ryska.
Beväpning och annan utrustning
Radioutrustning
Petrovskij Jam
Här ska vi följa ett av de mer omfattande uppdragen, nämligen utplånandet av en stor rysk (ja, egentligen hette det sovjetisk vid den här tiden) förrådsbas den 12 februari 1942. Den ryska förrådsbasen Petrovskij Jam var indelad i sex förrådsområden omkring sjön Uikujärvi, som ligger cirka 20 mil norr om Petrozavodsk och cirka 20 mil öster om dagens finsk-ryska gräns.
Förrådsområde 1 (se kartskissen) omfattade ett tiotal större förrådsbyggnader, bageri och stall.
Ett stort antal motorfordon fanns också inom området. Förrådsområde 2 bestod av proviant- och persedelförråd samt bränsletankar.
I område 3 fanns en mindre husgrupp. Område 4 bestod främst av ett stort antal förläggningsbyggnader.
I det här området fanns flest ryska soldater. Förrådsområde 5 omfattade ett mindre antal byggnader.
Område 6 utgjordes av ett tjugotal byggnader.
Uppdraget att leda utslagningen av Petrovskij Jam anförtroddes löjtnant Ilmari Honkanen, en 31-årig djärv, orädd och skicklig patrulledare. Hans ställföreträdande chef blev löjtnant Vladi Marmo.
Honkanen organiserade en styrka på omkring 100 man som delades upp i fyra plutoner och dessa sedan i ett antal grupper.
Marmo skulle med tre grupper förstöra område 1. Uitto med två grupper skulle ta sig an område 2. Lukkari med tre grupper skulle slå ut område 3. Dessutom skulle stridsavdelning Lukkari utgöra reserv för Marmo och Uitto. Juoni skulle med sin stridsgrupp jägare ta sig an område 4 som förväntades bli den svåraste uppgiften. Område 5 skulle förstöras av stridsavdelning Kontula som dessutom skulle vara reserv för Juoni. Stridsavdelning Hämäläinen fick uppgiften att med tre grupper anfalla område 6 samt också utgöra reserv för Juoni i område 4.
Operationen krävde extra noggranna förberedelser eftersom det var vinter med meterdjup snö och sträng kyla. Att göra upp eld innebar för stora risker. Därför medförda man extra mycket kläder. För att ta sig fram i snön valde man 8 fot långa skidor. Proviant för en vecka var ett måste. I övrigt se Beväpning och utrustning samt Radioutrustning ovan.
Avmarschen mot Uikujärvi inleddes. Snöyra minskade risken för upptäckt. Den 11 februari eftermiddag samlades styrkan i ett basområde. Man hade lyckats ta en fånge under marschen och fick på så vis detaljerade uppgifter om anfallsmålen. Och patruller sändes ut för att spana mot målen.
Man intog utgångsläge för anfall. Anfallet skulle inledas klockan 0100 med en ljusraket som anfallssignal.
Patruller hade i förväg sänts ut för att kapa ryssarnas telefonförbindelser. En av dessa patruller råkade
stöta ihop med fientlig trupp. Eldgivning utbröt. Klockan var ännu inte 0100.
Nu hade överraskningsmomentet gått om intet. Honkanen avfyrade ljusraketen och några sekunder senare hördes skottlossning på flera ställen runt sjön. Sprängsalvor detonerade.
Anfallen genomfördes i stort som planerat, men i område 4 blev motståndet som väntat hårt. Jounis folk fick kraftig eld mot sig. "På dom" beordrade Jouni och till slut hade man nått fram till första byggnaden där man slängde in en buntladdning och därefter en brandbomb. Man lyckades förstöra ännu en byggnad men sedan blev motelden för stark. Några finska soldater stupade. Andra patruller kom till undsättning. Efter hårda strider hade man tagit område 4. Överlevade fiender flydde.
Vad hade man nu lyckats åstadkomma? Ett hundratal ryska fordon hade helt eller delvis förstörts liksom reservdels- och bränslelager. 150 hästar, mängder av hästfoder, lager av knäckebröd och ett förråd med 3 ton fisk hade också slagits ut. Dessutom hade ett stort antal förläggningsbyggnader och persedelförråd bränts ned. Cirka 200 ryska soldater hade stupat.
Själv hade Honkanen förlorat fem patrullkarlar och nio var sårade eller lindrigt skadade. Hela operationen hade varit i de flesta avseenden mycket lyckad.
Tyvärr finns inte så mycket skrivet på svenska om denna spännande historia. Men den som vill veta mer rekommenderas att läsa Erik Appel, Med döden i hälarna. Högkvarterets fjärrpatruller 1939-1945, Schildts förlag 2005 (ISBN 951-50-1515-4).
Olle Larsson